Livet är som det är! Ja, det kan man ju aldrig invända emot, men ibland är det ändå bra svårt att inte undra varför allt blir som det blir. Eller är det bara jag som tänker så de stunder jag översköljs av funderingar av det mer filosofiska slaget, de där som man under årtusendena ägnat sig åt att försöka finna svaren till? Vi lever och vi dör, det vet vi med säkerhet. Det är väl allt det vi fyller våra dagar där emellan med som blir så betydelsefulla?
December blev en månad som bar på avsked. En kär faster gick oväntat bort när Lucia fyllde våra mörka rum med ljus och en tidig morgon mellan jul och nyår slutade min svärfar sin vandring här på jorden. En make, pappa, farfar och gammelfarfar lämnar ett tomrum i mångas liv. Någon fick chans att säga adjö, någon annan tvingades ta emot budet via telefon. Livet är inte rättvist! Men hur tomt det än blir, hur mycket man än saknar någon så känns det som att tacksamheten över allt fint man fått dela och alla glada minnen som finns lagrade i våra minneschips, de är dem vi måste vårda och låta ta en framträdande plats i våra hjärtan. Saknaden finns där för alltid, men tacksamheten den vill jag ska ta hedersplatsen.
Tänk hur långt man tyckte ett sommarlov var när man var sju år och för första gången sjungit Den blomstertid nu kommer och glatt småsprang hem från skolan. En hel lång sommar att fylla med bad, lek och glädje låg framför en. Och tänk vad långt man tyckte det var till nästa födelsedag eller nästa jul. Hur långa var inte julaftons luncher och middagar innan tomten kom. Det kändes som en evighet innan man äntligen hörde den uppfordrande knackningen på ytterdörren och med bultande hjärta sprang för att öppna. Hur kan det vara så länge sedan? Det är konstigt hur vår tidsuppfattning obemärkt förändras. Barnet har den storslagna förmågan att leva i nuet och ta varje ny dag som det äventyr den är. När ändras den verklighetsuppfattningen och tar sig vuxengestalt? Kanske när saknaden övergår från den glatt förväntansfulla som när tomten ska komma, till en mer vemodig insikt om att livet inte alltid är lika rosenrött som man skulle önska?
Alla önskedrömmar vi har, allt gott vi strävar efter att uträtta, låt aldrig det goda nötas ut av tidens tand. Låt tacksamhet för allt gott vi får uppleva, viljan att glädja andra och kraften och modet att möta livet vapenlösa och nakna styra våra handlingar. Den vuxna människan vet ju att de drömmar man hade som barn inte alltid realiseras och heller inte alla de drömmar vi drömmer livet igenom. Men låt oss behålla lite barnslig hoppfullhet och naivitet och därmed förmågan att tro att det goda tar oss längst. Alan Jacksons underbart vackra sång Remember when tycker jag fångar vår livsresa. Lyssna, begrunda och njut. Kärleken övervinner allt! Glöm inte det!
Att kasta sig ut i det okända, förlora kontrollen, kan vara skrämmande. De allra flesta av oss är så upplysta och kompetenta att vi vet vilka val vi ska göra för att må bra. Hur viktig kosten är, motion, sömn, goda vänner, ett meningsfullt arbete, familj om man har sådan, kultur, ja listan kan göras lång. Ändå är det inte alltid så lätt att leva som man vet man borde. Blåbär, kål i alla dess former, spenat och tomater ska hjälpa oss leva länge. Underbart gott och fantastiskt att så anspråkslösa naturprodukter står oss bi. Men den där pralinen, glaset vin, den sena nattmackan med ost, oj,oj, oj vad goda de är i all sin fördärvlighet.
Narcissus som förälskade sig i sin egen spegelbild, förlorad i självupptagen beundran av sitt yttre, inte blev väl han lyckligare än någon annan? TVs tablåer är fullproppade med program som visar människor som i någon mån misslyckats med sina liv, har blivit alldeles för överviktiga, tycker illa om sitt utseende, har försummat sina hem eller bara är villiga att utsätta sig för allmän beskådan för att vinna kändisstatus och kanske en rejäl summa pengar. Kanske raljerar vi över dessa individers inställning vid fikakaffet på jobbet, men ärligt talat...... Vem av oss är utan fel och brister?
Inte jag i alla fall, det är jag den första att erkänna. Det är lätt att tappa självförtroendet när man som jag, tvingas byta ut ett aktivt vardagsliv mot ett som handlar om att arbeta för att komma tillbaka till en tillvaro som åtminstone liknade den man en gång hade. Den nära förestående personalfesten - vad ska man ha på sig när man bara känner sig hopplöst förlorad? Den fula ankungen, utan sagans magiska löfte om förvandling. Man blir trött på sin kropp som protesterar, som inte vill lyda. Man känner sig extra oattraktiv, värre än vanligt, och vill inte bli sedd. Samtidigt kan känslan av osynlighet förlama dig, göra dig så osäker.
Det är då magi kan inträffa. När man minst anar det dyker någon upp och sträcker ut sin hand. En fika, en stunds prat och vips så går allt lite lättare igen. Jag älskar klokheten den misslyckade teaterdirektören i filmen "Shakespeare in love" har. Han vet inte hur det går till, men på något mystiskt sätt ordnar sig saker och ting till det bästa. "I don't know how", säger han. "It's a mystery!". Min obotligt romantiska sida tar över, och mina tankar irrar iväg. Att suddas ut, blandas med en annan människa och återfödas som något nytt, kanske likt Romeo och Julia som trotsade alla förbud, det är väl att förlora kontrollen och samtidig lita så mycket på kärleken att man överlämnar sig i dess händer?
"Will you look back on life and say, "I wish I had," or "I'm glad I did"? (Zig Ziglar)
Skärmsläckaren på min Mac lär mig nya ord och dagens är 'regrettable'. Ett adjektiv med förklaringen 'undesirable, unwanted'. Nästan spöklikt att en teknisk pryl ska sätta ord på ens inre röst. Det är svårt att inkorporera vetskapen om att man är värdig i sin självbild. Man kan argumentera för att man förtjänar lycka och på ett intellektuellt plan förstå att det är sant och ändå ha en mörk vrå i sitt hjärta där man bara är liten och osynlig och inte känner sig särskilt unik. Vi känner oss inte alltid smarta nog, tillräckligt duktiga, värdiga lycka. Men din existens, bara genom att födas, gör dig värdig.
Lev med hjärtat! Tänk om vi alla har ett kall, en uppgift i livet? Kanske lärarens, undersköterskans, poetens, fotbollsproffsets, snickarens eller montörens. Det spelar nog ingen roll vilken plattform du bygger ditt liv på, huvudsaken är att du hittar passionen, drivkraften som får dig att växa och blomma ut i ditt sanna jag. Att leva med hjärtat, ge till andra och få dem att tro på sig själva är en sann gåva. Den vackraste gåvan man kan ge - och få!
Vad är det då som begränsar oss, hindrar oss från att finna vårt kall? Vardagens förpliktelser, stress, ekonomi och kanske ambition? Ambition att alltid lyckas, vara säker, bäst, framgångsrik? Betyder det att vi låter oss styras av rädsla? Rädslan att misslyckas kanske? Ta det säkra före det osäkra? Att vara sann mot sig själv, leva med hjärtat, kräver mod, förutsätter att man väljer "The Road Not Taken" ibland och det är svårt. Vi drar ut i fält som stolta riddare redo att erövra världen. Allt för ofta krossas våra drömmar och nedslagna lämnar vi slagfältet utan kraft att borsta av oss stridsdammet och oförtrutet kasta oss upp på ryggen på vår stolta springare och sporra till framåtrytt igen. Och igen! Och igen!
Allt i skapelsen är sann energi, varje blomma, fjäril, varje människa. Vi är energi, vi är ansvariga för den energi vi genererar och vi kan ge tillbaka av den energi vi får. Energi, eller med ett annat ord kärlek, det är beståndsdelarna som gör dig till dig och mig till mig. Den negativa energi vi sänder ut i form av våld, ignorans och intolerans, den kommer att återvända till dig och tynga ner dina axlar. På samma sätt kommer den kärlek och omtanke du delar med dig av till andra att, likt en bumerang styrd av osynliga händer, vända i luften och explodera i ditt hjärta. Du kommer att få tillbaka tusenfalt.
Själv är jag så tacksam för alla underbara människor jag fått möta. Den glädje jag känner i mitt jobb, inspirationen ungdomarna ger mig är storslagen. Till och med dagar som idag då sorgen ligger närmare ytan och hjärtat känns tungt, till och med då tvingar sig kärleken igenom mörkret. Ett "Hej!", en omtänksam fråga om hur det är, en uppmuntrande kommentar som får modet att våga skriva ytterligare en bloggtext, det är allt som krävs. Det får mig att tänka att hitta sitt kall inte behöver vara så omöjligt! Paulo Coelho har nog rätt när han säger att "När du älskar förändras världen"!
Härom veckan diskuterade Skavland och hans gäster vad ondska är och enades om att ignorans och likgiltighet är svaret. Det kan förstås appliceras på många aspekter av livets vedermödor och jag håller med. dem Men jag skulle vilja inflika att osynliggörandet av en människa, att stänga henne ute från gemenskapen, ta det man vill ha av henne och sedan kassera henne, måste inkluderas i denna definition. I mötet mellan individer blir du till och ansvaret att låta alla känna sig sedda, värdefulla, det delar vi. Dina handlingar påverkar din nästa mer än du tror.
Du kan inte kontrollera livet. Ödet möter dig kanske på den genväg du tog för att undvika det. Du blir ledsen, flyr till ditt rum, tänder ett ljus, kryper upp i sängen, rullar ihop dig i fosterställning och gråter, känner tårarna forcera dina stängda ögonlock, forsa fram likt en bångstyrig vårflod, rinna ner för kinderna, över läpparnas mjuka kullar för att slutligen falla från hakan likt en fallskärmshoppares störtdykning mot jordskorpan sekunderna innan skärmen vecklas ut. Smärtsamma, likt stöten som genomborrar hopparen det ögonblick han tar mark. Livräddande, som fallskärmen, kan tårarna vara. Mod! Mod att våga lita på din egen styrka. En ängel går vid din sida, Du är inte ensam!
With every step you climb another mountain
Every breath it's harder to believe
You make it through the pain, weather the hurricanes
To get to that one thing
Just when you think the road is going nowhere
Just when you almost gave up on your dreams
They take you by the hand and show you that you can
Nyligen fick jag frågan om hur man orkar andas när man känner sig alldeles ensam, utanför och bara trött. Mina funderingar idag fladdrar hit och dit kring detta eviga dilemma. Hur ska man kunna veta hur någon annan känner? Hur ska man kunna sprida lite ljus och hopp till någon som har det svårt? Hm... ödmjukast inser jag att mina tankar bara är mina egna, oprofessionella, kanske inte alltid helt färdigtänkta ens, men de är de bästa jag har att erbjuda.
Ett barns skratt, oförställt och äkta, kommet rakt från hjärtat, går rakt in i hjärtat, vad kan vara vackrare? Man kan inte undvika att bedåras, fyllas med glädje och skratt själv. Tänk om världen kunde få vara så enkel och oförstörd som ett litet änglabarns skratt. Allt för fort växer vi upp och livet drabbar oss, stöter, skaver själen och tufsar till vårt inre. Det är lätt att tvivla på sig själv, tappa fotfästen för en stund och kastas ut i ett ändlöst universum av frågor som verkar omöjliga att besvara. Tårar, man tror man gråtit till de tagit slut, men så fyller de plötsligt ögonvrån, svämmar över likt en vårflod, hejdlös, kraftfull, tvingande.
"Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små" sjöng Ted Gärdestad så poetiskt och menade att trots att tiden ibland jagar oss in i en vrå så finns det alltid hopp för framtiden. Det känns trösterikt att låta orden bli till en trygg och bred skuldra att luta sig mot när frågorna hopar sig likt åskmoln som olycksbådande tornar upp sig på himlen när oväder nalkas. Ord så fyllda med kraft, med makt att antingen fylla en människa med hopp och tro på framtiden eller knuffa ner henne i djup bottenlös brunn av vånda. Härom natten drömde jag att någon jag saknar kom till mig och sa "Hej!". Med lätt hjärta slog jag upp ögonen och kände hur positiv energi genomströmmade mina ådror. Så enkelt kan det vara! En dröm, hoppet tänds och hjälper en att möta dagens vedermödor.
Jag har lärt mig att lita på att min inre röst guidar mig rätt när jag står inför vägskäl i livet. Det svåra är väl bara att "No man is an island" som John Donne en gång sa. Man är ju beroende av de människor som ens livsväv inhyser. Deras handlingar påverkar dig, ibland mer än man vill och tror. I kommunikationen, i mötet som uppstår, blir man till som individ. Det komplexa i detta förhållande, som jag ser det, är att det mötet i sig som är det svåra om man inte riktigt förstår varandra, likväl som avsaknaden av mötet kan krossa dig, få dig att känna dig utestängd från en gemenskap du längtar hett efter.
Kan det vara så att det inte är ensamheten i sig som är svårast? Jag undrar om det inte är så att känslan av att inte passa in, stå utanför, är den som gör mest ont? Att våga tro på att man platsar, duger utan att spela en roll är inte alltid lätt. Kanske letar vi efter vänner på fel ställen ibland och missar den hand som sträcks ut som stöd, som en bro över mörka vatten som vill bära oss? Maeve Binchy lär oss att "Tack vare vänskapens kraft blir glada stunder bättre och ledsamma stunder glöms". Vi skulle nog vara mer inriktade på resan vi gör, snarare än att bara sikta mot slutmålet. Tar vi emot livet, hur det än blir, med tilltro till vår egen förmåga, är det lättare att vara tacksam för det som bjuds.
Och skrattet, vi får inte glömma glädjens och skrattets läkande kraft. "Skrattet är det kortaste avståndet mellan två människor" konstaterar Victor Borge. Det är underbart när någon skriver en glad fråga eller kommentar på Facebook, skickar ett omtänksamt SMS, ringer för att fråga hur det är eller knackar på din dörr, beredd att komma in och göra en grå dag till fest. En fantastisk ordkonstnär, en av mina älskade elever, uttryckte känslan så enastående vackert i en text till en kär vän: "Du tar min måndagsmorgon och gör den till fredagskväll". Man blir stum, eller hur? Så vackert..... Min hjärta skrattar av glädje över att få uppleva sådana ögonblick på jobbet, ögonblick som får själen att dansa. Ord, vad vore vi utan ord? Maktlösa, genomskinliga, kraftlösa. Låt orden fylla oss med styrka, vänliga ska de vara! Power to all my friends! I love you! Vad vore jag utan er...?
Efter två månaders skrivtorka sitter jag vid datorn och försöker formulera mina tankar igen. Livet har gått vidare förstås och som vanligt bjudit på både höjdpunkter och vågdalar. Jag har fyllt år, bestämde mig för att dagen var en bland alla andra och inget att uppmärksamma och överraskades av min familj och närmsta vänner som oavsett mina intentioner tänkte sjunga "Ja må du leva!". En glädjestrimma tog sig in i hjärtat samtidigt som acceleration i överljudsfart krävdes för att baka och laga mat till femton personer. Tur att jag tycker om att dona i köksregionerna!
Jobbet har erbjudit många prövningar den här terminen, såväl praktiska som känslomässiga. Vår arbetsplats är för närvarande byggarbetsplats och det ställer självklart allas tålamod på prov. Läckande tak, översvämmat arbetsrum och bristfälliga lokaler underlättar inte när man har klasser med fler än trettio elever. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag som alltid får de allra mest underbara unga kvinnorna och männen i mina grupper. Om någon av er läser detta, känn er direkt tilltalade! Mina fantastiska elever har bjudit på skratt, kramar, en stor portion tålamod och visat sin klokskap och ambition och gjort min vardag glädjefylld. Jag ödmjukar mig inför er och tackar för den kärlek ni visar mig, ständigt, om och om igen!
Det har varit tufft att lära sig alla nya namn. Jag har som absolut krav på mig själv att snabbt göra så och kan bara konstatera att i år har det varit svårare än någonsin. Någonstans runt 130 namn har jag att plugga in och mitt sinne har fördunklats av preparat som jag motvilligt varit tvungen att fortsätta bruka för att klara av att röra mig. Dessa små glansiga piller som ser så oskyldiga ut besitter mer kraft än man kan ana.... Dessutom erbjuder de svårigheter när man ska passera tullkontroller på väg ut och in över de europeiska ländernas gränser. Skoledningen konsulterades, dokumentation införskaffades och vidarebefordrades till Läkemedelsverket och självklart fastnade jag i tullen på väg ut ur Sverige. Med darrande knän blev jag tvungen att visa mitt "bagage", men kunde lättad stuva ner grejerna igen tack vare intygen. Jag lovar att mitt hjärta bankade hårt när security kontrollen skulle passeras på Stansted på hemresan eftersom jag då kom i sällskap med fantastiska 10SPIb och min kollega Tommy. Vad skulle gänget sagt om deras lärare fastnat där?
Hemresan gick väl, och den veckan vi haft tillsammans i Colchester var toppen. Ungdomarna var alldeles underbara att resa tillsammans med och jag är mycket stolt över dem. Att sedan det engelska vädret spelade alla ett spratt och bjöd på 28 graders värme, en riktig Indian summer, värmerekord, i stället för typiskt brittiskt regn och rusk var ju bara grädden på moset! Awesome, eller hur? Väl hemma hann jag bara vända i dörren. Home sweet home - hello and good bye. Nästa inchekning gjordes på Sahlgrenskas avdelning 16 och en ny operation genomfördes, denna gången via halsen, för att reparera skadade nackkotor. Med ny teknik, science fiction enligt narkospersonalen, mättes hjärnvågor. Man får hoppas att apparaturen inte är så begåvad att den kan läsa ens tankar! Oj, vem vet vad som ploppar upp i narkodjupens landskap.....
Nu är det tre veckor sedan ingreppet gjordes och jag börjar känna mig något piggare. Det går bättre att prata och ganska bra att äta. Avgiftning är i full gång och det är tufft, den saken är säker. Men jag tänker på två fantastiska föreläsare jag fick chansen att lyssna till härom veckan; Emerich Roth och Patrik Pelosio. Vilka ohyggligheter de varit med om i sina liv och vilken fantastisk styrka de visade genom att stå inför en fullpackad aula och så naket blotta sig. Jag som alltid mal på om hur viktigt det är med kärlek kände mig styrkt av att höra dem båda säga att just kärleken alltid segrar till slut. Belöna ondska med godhet! Visa generositet! Tack snälla för att ni påminde oss om det!
Många av mina snälla elever har hört av sig med uppmuntrande och omtänksamma hälsningar. Det gör mig mycket, mycket glad. Det är lätt att känna sig vissen när man har ont och får så mycket tid över att tänka. Nu gillar jag ju att fundera över livet så man får väl vara tacksam för tiden i stället för att känna sig ledsen och orolig för vad framtiden bär med sig i form av fysisk förmåga. Jag blev tvungen att be om hjälp också för att reda ut en besvärlig jobbsituation och vill tacka den som sträckte ut handen till mig. Tystnaden från andra berörda har dock gjort mig väldigt ledsen. Den där skarpa smärtan man känner när man måste blotta sig och be om hjälp och litar på att den man frågar är en vän, bara för att mötas av kompakt tystnad, den är nästan outhärdlig.
Som obotligt troende på människans godhet väljer jag att tänka att telefonen snart ringer eller att meddelanderutans röda markering basunerar ut att ett mail väntar och därmed schasar bort alla ledsna tankar! Time will tell, I'm sure! Men tänk ändå om man hade en man i byrån..... Ha ha! Någon jag bryr mig väldigt mycket om har också känt sig modsluten den sista tiden och av någon anledning fick vårt samtal mig att tänka på Lill Lindfors gamla låt. Om jag hade ett magiskt trollspö, ett sådant som Askungens gudmor har, skulle jag utbrista i "Hokus Pokus!" och trolla fram en liten man till min vän! Ja, den man hon önskar sig självklart! Förlåt Lill, kanske är inte låten den bästa i världen. Men texten... lite uppiggande är den denna sena timme.....
En man i byrån
Va' en man kan vara härlig, och så plötsligt så besvärlig, ärligt sagt förfärlig, ja ni vet. Lite prassel följs av trassel, snick och snack och tissel tassel, och det är trist man längtar att få va' i ensamhet.
Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask. Tänk dej att ha en man i byrån, i en ask bland andra grejor. När som helst du får lust så plockar du fram din ask.
Känner du dej ensam syster, lite kelsjuk eller dyster har du alltid asken att ta till. Sen har du kul tills det blir tråkigt blir det obekvämt och bråkigt stoppar du bara ner din ask i lådan när du vill.
Söndag förmiddag, man borde känna sig utvilad och full av energi och skuta runt i köket och förbereda söndagsmiddagen med långkok, uppslagna kokböcker, genomtänkt dukning och njuta av goda dofter om långsamt sprider sig från köket till resten av huset. Oh ljuva tanke! Själv känner jag mig mer utschasad och trött än som en pigglin. Sömnen vägrade infinna sig förrän morgonsolen letat sig in mellan persiennens smala springor och Spotifylistan nästan nått sitt slut trots en speltid på fyra, fem timmar. Inte riktigt som idealbilden, eller hur? Ändå tror jag det kommer att bli en bra dag. Och kaloririk! Oj, måste nog försöka snöra på mig joggingskorna och åtminstone ta en snabb promenad innan dagens begivenheter startar.
Jag som inte har så många åtaganden inbokade i min kalender ska just idag flaxa runt och bara bli uppassad, gång på gång. Först fika klockan ett hos Joachim. Som tur är är stegen dit få, för han dukar upp godsaker i sin mormors trädgård och den ligger närmast min egen. Bara en liten bergsklättring och så är man där! Han är alltid så trevlig och pratsam så det blir säkerligen en god stund. God, i både bildlig och bokstavlig bemärkelse, eftersom han försyn frågade om Ben och Jerrys smaskiga sortiment kunde falla en på läppen. Den som säger nej till Ben och Jerry, den människan finns väl inte?
Sen gäller det att få ordning på logistiken. Världens bästa Alice ringde nyss och sa med sin glada flickröst att kaffet är färdigt klockan tre. "Du och Samuel är välkomna!" Hela ens själ fylls med himmelsk lycka när ett barns rena stämma bjuder in en i gemenskapen. Idag gäller det bara att spara lite utrymme i magen för andra sittningens godsaker!
Ja, nu skulle väl två fikastunder på raken vara mer än nog? I alla fall om mina valkars tillvaro inte ska få allt för stort utrymme! Men hör och häpna, mobilen plingar till och min vackra son Daniel och hans kärlek Linnea har just blivit Skhärhamnsbor och tänkte bjuda en gammal mamma på söndagsfika. Kanske klockan fyra? Oj, oj, oj, här gäller det att navigera klokt mellan kaloribombernas försåtliga grund för att inte landa likt en strandsatt valross vid dagens slut.
Tänk vilken underbar dag jag har framför mig! Fylld med godsaker och allra mest, fylld med samvaro med människor jag verkligen tycker om! Bortblåst skall tröttheten vara och fönstren öppnade på vid gavel för att vädra ut oro och släppa in extra mycket lycka och kärlek idag. Sköna söndag och lyckliga jag! Nu ska joggingskorna på.....
December blev en månad som bar på avsked. En kär faster gick oväntat bort när Lucia fyllde våra mörka rum med ljus och en tidig morgon mellan jul och nyår slutade min svärfar sin vandring här på jorden. En make, pappa, farfar och gammelfarfar lämnar ett tomrum i mångas liv. Någon fick chans att säga adjö, någon annan tvingades ta emot budet via telefon. Livet är inte rättvist! Men hur tomt det än blir, hur mycket man än saknar någon så känns det som att tacksamheten över allt fint man fått dela och alla glada minnen som finns lagrade i våra minneschips, de är dem vi måste vårda och låta ta en framträdande plats i våra hjärtan. Saknaden finns där för alltid, men tacksamheten den vill jag ska ta hedersplatsen.
