Sjung om studentens lyckliga dag!

Sommar, sommar, sommar.... äntligen är den här! Eller, snart? Nösnäs avgångsklasser med sina, som alltid,  lika flitiga och ambitiösa elever, har tagit språnget ut i verkligheten. Deras glädjefyllda rop och skratt, förmodligen förstärkta av champagnens friska bubblor, rungade genom korridorerna. "Vi har tagit studenten!!!" Med tacksamhet i hjärtat över att få ha varit medpassagerare på deras resa till vuxenlivet står man där och känner både glädje och vemod och kan bara önska dem allt det bästa i världen och hoppas livet kommer att behandla dem milt och kärleksfullt! 

Denna gången var avslutningen extra känsloladdad. Genom en olycka rycktes två av eleverna i min klass bort på en sekund och det kändes som tiden stannade, som vi befann oss i en overklig bubbla.  Man fortsätter andas, strävar vidare och vips så står man där och det är skolavslutning, en dag som ska vara odelat lycklig, om än några ostyriga avskedstårar tvingar sig fram i ögonvrån, och inser att min klass också denna dag måste konfronteras med sorg och saknad. Flickornas stolar är och förblir tomma, inget kan ändra på det! 

Tillsammans med min fantastiska klassföreståndarkollega tar jag ett djupt andetag och sen går vi in i klassrummet. Glam och skrål, kramar i överflöd, betygsutdelning, tårta och fotografering. "Hurra, vad vi är bra!" Tända ljus, blommor, fotografier på de saknade kamraterna och en stunds eftertanke kring livets skörhet. Sedan tillbaka till "Sjung om studentens lyckliga dag..." Oj, vilken känslomässig berg-och-dalbana dagen gav oss.  

Nu är det över! Vi har kramats, fullgjort vårt uppdrag, till och med agerat poliser och konfiskerat insmugglade skummande drycker (hm...) och önskar alla fantastiska ungdomar en sommar som de aldrig kommer att glömma och en framtid som är lika ljus som studentsången lovar. Min förhoppning är att ibland få små uppdateringar om hur det går för dem, det skulle vara så roligt!

Jag kommer att sakna er!

Abstinens

Det känns som mina ord har tagit slut och med dem både självförtroende och den livsglädje som alltid brukar göra mina dagar lättare. Morfinets klor har tagit ett fast tag i min kropp som varje dag drabbas av abstinens som får mig att skaka av frossa, svettas när böljor av värme avlöser den förlamande kylan och tvingar mig att blunda för att inte må alldeles för illa när sinnet blir dimmigt och uppmärksamheten långsammare än vad man önskar. Likt Sisyfos evig tröstlösa kämpande upprepas proceduren på nytt varje dag.

Tvärs emot läkarens inrådan evisas jag med att hålla tablettdosen så låg som möjligt i hopp om att det ska ge utdelning på gymmet. Om det går att behålla lite kontroll över kroppen tänker jag att det är lättare att styra vilka övningar som måste sållas bort eftersom de är för smärtsamma och istället ersättas av gåband, roddmaskin, cross trainer och vikter som sorgligt nog är babylätta. Nu gäller det att vara generös mot sig själv och försöka tänka positivt, inte ställa alltför höga krav trots att det inte alls känns som man ligger ens i närheten av det man vill defeniera som sin "normala nivå". Det är inte så lätt bara.... Tänk att kunna snöra på sig löparskorna och springa en runda i det underbara försommarvädret, eller genomföra ett sånt där underbart träningspass på gymmet som efterlämnar en länge kvardröjande, nästan euforisk eftersmak, tack vare endorfinerna som far runt i kroppen.

Träningspassen förläggs till morgon och förmiddag då kroppen ännu inte gjort sig helt av med morfindosen från föregående kväll. Det gäller att passa på, köra så hårt som möjligt och sen försöka äta ordentligt när man kommer hem, för när klockan närmar sig ett så börjar abstinensen. Det känns som jag har en inbyggd indikator, som om man skulle kunna ställa klockan efter frossan som smyger sig på trots solgassets ljuva smekningar. Eftermiddagarna är oftast bara en enda lång och tålamodsprövande väntan på kvällens morfindos. Lugnet som sen infinner sig, smärtlindringen som får andningen att lugna ner sig, kroppen att slappna av och göra det lättare att vara lite social, det är så befriande.

Gissa om jag längtar efter stunder då monotonin bryts av besök av goda vänner. Det är underbart att få glömma sig själv och skratta tillsammans med andra. Så snälla, har du vägarna förbi och en minut över så är min dörr öppen - som vanligt! Nu längtar jag bara extra mycket efter alla månder av långsamhet och tystnad. Jag håller alla tummar och tår och säger "Välkommen!"

Lunch

Idag har jag ätit lunch tillsammans med två av mina väninnor. Det var underbart att få lyssna till deras prat och efter så lång tid utanför den sociala arenan äntligen känna att det nog kommer en dag då jag kan vara med på banan igen. När ens kropp sätter käppar i hjulen på ett så påtagligt sätt som min gjort, blir varje möjlighet att åter beträda det sällskapliga livets marker en fantstisk ynnest. Mina vänner pratade på och hade i vanligt ordning fulltecknade kalendrar där resor, jobb och familj måste samsas om dygnets timmar. Vilka fantastiska kvinnor; vackra, högpresterande, kloka och livsbejakande, som lyckas få livet att fungera trots alla krav och ständiga stress.



Balans

En Facebookvän skrev ett ilsket och mycket sorgset inlägg igår kväll där min vän bad någon att skämmas över sitt agerande. Min vän sa sig inte längre vilja bli behandlad som en gammal säck som man sparkar bort i ett hörne när man tröttnat på den. Smärtan som verbaliserades var påtaglig och den väckte i sin tur smärta i mitt hjärta. Inte vill jag att någon ska bli illa behandlad. Själv hade jag nog aldrig kunnat använda mig av ett socialt media som Facebook  på ett så öppet och tydligt sätt för att tilltala någon som sårat mig. Nu var vi många som  fick direkt inblick i någons vånda och kunde välja att kommentera inlägget på det sättet man fann relevant. Kanske min vän sökte, och i bästa fall fann, balans genom att konkretisera sin känsla av att ha blivit sviken?

Att älska villkorslöst och att ge utan att förvänta sig något tillbaka är för mig två fundamentalt viktiga principer. Varje dag försöker jag leva upp till mina egna förväntningar om hur man ska vara som människa och förmodligen misslyckas jag ofta att nå mina egensatta mål. Trots det gäller det att inte ge upp, inte förlora tron på att godheten kan segra till slut och hitta kraften att börja om på nytt nästa dag och nästa och nästa... Lite av ett Sisyfoskt dilemma, eller hur?

Betyder då att älska villkorslöst att alltid ge av hela sig och ha en outsinlig brunn att ständigt ösa ur? Det vore ju underbart romantiskt att kunna svara ja på den frågan. Kanske är svaret ja och bristen att se det ligger hos mig. Den insikt som allt tydligare pockar på och vill få erkännande i mina tankar och min själ, säger nämligen att det måste finnas en balans mellan att ge och att få. Den villkorslösa kärleken och det osjälviska och kravlösa givandet, det tror jag är både nödvändigt och möjligt för att man ska få frid. Frid,  är det inte ett tillstånd där lung och stillhet råder?  Betyder det i så fall att ingen sorg finns , ingen tvekan, inget tvivel, ett fullständigt abdikerande från allt som kan uppfattas som själviskt och individcentrerat?   Eller kan frid liknas vid balans, yin och yang, ett tillstånd där det finns tid för glädje och tid för sorg, tid att ge och tid att ta emot, ett symbiotiskt samverkande snarare än et strikt avgränsande och kategoriskt uteslutande av varandra?

Det svåraste är kanske inte att älska villkorslöst. Tänk om det svåraste är att tillåta sig bli älskad villkorslöst tillbaka? Kräva att bli älskad, måhända finns det människor som kan rättfärdiga ett sådant tankesätt. Möjligen reflekterar de inte ens i termer av att de ställer krav utan bara tar kärleken för given. Tänk vad skönt det skulle vara om livet uteslutande bestod av enkla, okomplicerade, kravlösa relationer där konstant balans och inre - och för den delen yttre - frid var den ständiga följeslagaren. Själv brottas jag med tanken på att känna mig värdig att ta emot och ännu svårare våga kräva, önska, be om respekt för min egen person. Varför ska det vara så svårt?

Kanske en lektion i Facebooks kommunikationsregler skulle kunna vara lite hjälp på traven? Lufta allt, ignorera meddelanden, abrupt bryta konversationer utan att säga 'Hej då' och sedan fallera att förklara eller ursäkta sitt hastiga avbrott i kommunikationen, är det så man ska uppföra sig? Är det den nya tidens melodi, den som speglar en individ som sätter sig själv på en minst lika hög piedestal som sin samtalspartner, som kräver, tar för givet och inte ängslas över att inte ha gett tillbaka den respekt och omsorg som visats honom eller henne? Min idé om villkorslös kärlek och kravlösa givande verkar vara hopplöst omodern. Men inte riktigt lika riskabelt när det kommer till att såra någon hoppas jag. Eller?





Omtanke

Världens befolkning lider. Rapporter om diktatoriska ledare som tar sig rätten att förtrycka och skada, tsunamis, jordbävningar, översvämningar och radioaktivt avfall som förgiftar luft, vatten och mat fyller nyhetssändningarna. Det är lätt att misströsta och fråga sig om det finns någon rättvisa i världen. Hur kan vi behandla varandra så illa och hur kan det komma sig att vi så oförsiktigt slösar med de gåvor vi fått i form av fantastiska, men ej outtömliga,  naturresurser?

Personligen gör jag inga anspråk på att ha lösningen till dessa komplicerade utmaningar vi nu ställs inför, men de får mig att fundera över meningen med livet. Jag som ständigt återkommer till hur viktigt  det är att vi tar oss tid att bry oss om varandra, att försöka visa respekt och kärlek för de människor man möter i sin vardag, inser att det förstås kan verka obetydligt sett ur ett globalt perspektiv. Ändå vill jag envisas med att behålla tilltron till att även det som görs i det lilla, vardagliga, kan vara en droppe som ger ringar på ytan och på sikt bidrar till att sprida glädje och godhet. Den danske filosofen Sören Kierkegaard har sagt att:

Skulle jag önska mig något så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten. (Antingen - eller 1843)

Jag ber om klokhet att se möjligheten att skapa förändring, hos mig själv, i mitt liv, och ödmjukhet och empati  att kunna göra något vettigt av de insikter jag vinner. Det engelska ordet compassion kommer från latinets "co-suffering". Medkänsla, att dela smärta, förstå någons lidande, känna såväl empati som sympati, är en del av vad jag skulle vilja kalla kärlek. Jag önskar jag hade kvalitéer som kunde bidra till att lindra smärta hos den som har det svårt. Flera gånger de senaste veckorna har jag brottats med  känslor av sorg och frustration som uppkommer när någon i ens närhet har det svårt och man inte vet hur man ska avlasta den människan. Tänk om man hade ett magiskt trollspö och likt Askungens goda fé kunde förvandla sorg och ilska till glädje, lidande till välmående och utmattning till livskraft.

Vem är då jag att tro att jag skulle kunna betyda något för någon annan? Jag känner mig oftast ytterst obetydlig och ointressant och det krävs mod att våga tro att det man gör spelar någon roll. Men så försöker jag ändå ta mod till mig, lita på den kärlek jag känner till människor, den kärlek som så ofta visas mig av andra, som förundrar mig och ger mig hopp. Kierkegaard menar "Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv" och förlora mig själv, det vill jag inte. Nej, den gyllene regeln att göra mot andra det man vill att de ska göra mot en själv, den får vara grunddevisen när mod ska uppbådas och medkänsla genomsyra mina handlingar.

Human

by The Killers

I did my best to notice
When the call came down the line
Up to the platform of surrender
I was brought but I was kind

And sometimes I get nervous
When I see an open door
Close your eyes, clear your heart
Cut the cord

Are we human or are we dancers?
My sign is vital, my hands are cold
And I'm on my knees looking for the answer
Are we human or are we dancers?

Om vi låter humanismen leda vägen för våra handlingar, om vi vågar släppa fotfästet ibland för att på så sätt höra och förstå vilka behov våra medmänniskor har så kan vi nog lättare kämpa emot att  inte bara blir kasperdockor som sprattlar på befallning. Låt oss inte glömma att vi behöver varandra för  No man is an island för att citera John Donne. Ja... vad vet jag? Kanske du kan hjälpa mig förstå? Alla kloka tankar mottages tacksamt.

MAKE LOVE YOUR GOAL!

Made In Heaven

Denna veckan (v. 8) är enligt meteorologen på TV4 årets statistiskt kallaste vecka. Hu! Vintern 2010-2011 har hittills också visat sig vara den kallaste på flera år så till vida att kylan kom tidigt och har sedan envist vägrat släppa greppet om oss. Den som känner mig vet att min kropp inte tycker om kyla, varken faktisk eller metaforisk. Nej, min kropp och själ frodas i värme och kärlek och med en positiv tolkning av väderutsikterna så borde ju statistiken tala för att vintern börjar rasa ut efter denna veckan slut och våren sakta börjar leta sig in i alla djupfrusna skrymslen och vrår. Kung Bore, vi tackar dig för lång och trogen tjänst och välkomnar omgående Gumman Tö!

När jag pluggade engelska bodde jag i den vackra sydengelska staden Brighton en termin. Inkvarterad i en mycket gästvänlig familj noterade jag med förvåning det kaos som utbröt samtidig som mina klasskamrater och jag anlände till stan i slutet av januari. Snön lamslog busstrafik, skolorna stängdes och människor var mycket ovana vid det halvcentimetertjocka snötäcket som under en natt och därpå följande förmiddag täckte gatorna. Jo, du läste rätt! Halvcentimeter, max! När eftermiddagen kom var de enda synliga bevisen på den chockartade klimatförändringen smältande högar av slask, men mest var det nog vattenpölar lite här och där om jag minns rätt. Undrar just hur en vargavinter som vår skulle tas emot på de breddgraderna? Konstigt att våra referensramar är så vitt skilda. 

En underbar syn som mötte mig på morgonen när jag drog ifrån gardinerna från mitt sovrumsfönster var  de magnifika rosa magnoliablommorna som följde på snöns försvinnande. Ett träd nästan helt utan löv men med de mest underbara blommorna hälsade god morgon och fyllde mig  med förundran över skapelsens storslagenhet. Jag älskar fortfarande kontrasten mellann de praktfulla blommorna och grenverkets anspråkslösa stramhet.



Idag lyste solen så vackert in genom mitt vardagsrumsfönster och utanför rörde sig inte trädens tomma grenarna. Stillhet! Frid! Jag vet inte varför de förde mina tankar till de underbara magnoliaträdet. Kanske var det avsaknaden av löv som skapade kopplingen. Queen fyllde rummet med vacker musik. Jag älskar verkligen den sista skivan - Made In Heaven -  de spelade in innan Freddie Mercury lämnade jorden. Too Much Love Will Kill You, Heaven For Everyone, Made In Heaven eller I Was Born To Love You - det går inte att välja bästa låten egentligen. Man måste helt enkelt lyssna på alla, alla låtar de gjort tror jag, och sen får man hitta sin egen favorit för just det ögonblicken, den känslan man behöver fyllas av.

Här är min favorit för dagen:

Too Much Love Will Kill You   http://open.spotify.com/track/0JNjMLdTybPRqql2nSI7mR



Istid

Nu har det gått tre och en halv vecka sedan jag opererade min rygg. Datorn har stått och samlat damm och känt sig styvmoderligt behandlad, tror jag. Eftersom jag inte kunnat sitta eller ligga bekvämt har mina elektroniska sociala färdigheter fått vila. Rättare sagt, mina sociala färdigheter generellt. Med tanke på hur stor makt morfin har över ens tankeförmåga har det sannolikt varit en välgärning för omvärlden att slippa generas över mina, förmodligen ännu mer än vanligt, irrande tankar. Så... betyder detta trevande försök att drogerna numera är ett avslutat kapitel för mig? Jag önskar det var så, men dessvärre har de fortfarande makt över min tillvaro. Jag kämpar på, försöker klara mig med en succesivt minskande dos och känner ilska och frustration över den långsamhet min annars så tålmodiga lekamen ställt in återhämningstakten på denna gången. Det går inte att trycka på "Ignore" och köra på bara och det går inte att viljemässigt få kroppen att uppföra sig som jag tycker att den ska. Det gör ont, ja så är det. Jag försöker ändå tänka positivt, lita på kroppens läkande förmåga och hysa tilltro till att tiden nu är min bästa vän.

Mest av allt längtar jag efter att åter igen känna mig som en social varelse. Efter månader av stillaliggande längtar jag ut i luften, efter att promenera raskt i vintersolen och känna pulsen öka och sedan komma hem, koka mig en kopp te, sätta på skön musik och sjunka ner i soffan med en god bok. Precis innan jag skulle sövas sa narkospersonalen att jag skulle tänka på något som gjorde mig glad. Genast gick mina tankar till mina söner och sen till ett glas champagne! De skrattade gott, ah.. champagne! Eller vad sägs om lyxen att kunna bjuda hem vänner på middag och själv kunna sitta med vid bordet och delta i samtalet och dessutom njuta av ett glas vin? Just nu känns det som en oerhörd lycka och jag längar efter att den dagen snart ska vara här.

Andra småsaker man inte tror att man ska sakna men som rätt vad det är framstår lika lyxiga som en överdådig middag på en krog tilldelad en stjärna av Guide Michelin, är förmånen att själv kunna klämma på, dofta och fritt välja bland frukt och grönsaker på Ica. Mina söner ruskar på huvudet och förstår inte hur deras mamma kan längta till de välstaplade päronhögarna, salladsblandningarna och solmogna spanska apelsinerna eller hur något så trivialt som att kunna välja limefrukten med det vackraste gröna skalet, lyfta den till näsan och insupa den underbara fruktens lockande doft kan betraktas som ett nöje. Och när vi ändå är inne på dofter, vad slår doften av att stiga in i ett bageri på morgonen? Nybakta bröd, fortfarande ljumma på plåten. Oh, vad ljuvligt!

Dalai Lama säger att: "The purpose of our lives is to be happy". ¨Kärlek och lycka, ja det vill vi nog alla ha. Det finns så mycket att vara tacksam över. Jag vet det! Ändå har jag känt mig lite mer modstulen de sista dagarna än vad jag brukar göra. Det är inte lätt, livet! Tålamod och iver ska samsas, ensamhet och vänners gemenskap, sorg och glädje. Kanske är det så att det ena behöver kunna spegla sig i sin egen motsats för att livet ska få konturer, bli intressant och utmanande? Fast ibland kunde man ju önska sig lite mindre av det onda och mer av det goda förstås. Som ett evigt vågskvalp, en smeksam bölja som letar sig in till sandkornen på strandkanten och outtröttligt slipar dem runda, lena och mjuka. Filar av alla vassa kanter och lämnar dem behagligt trampvänliga för ömtåliga, barfota fötter. Kärlek med andra ord, omtanke för eviga tider. Så lätt och så svårt.

"Har jag talat med dig om spänningen mellan motsatser?" säger han.
   Spänningen mellan motsatser?
   "Livet är en serie dragningar fram och tillbaka. Man vill göra en sak men är tvungen att göra någonting annat. Något sårar en fast man vet att den inte borde göra det. Man tar vissa saker för givet trots att man vet att man aldrig ska ta någonting för givet.
   Spänningen mellan motsatser är som att dra i ett gummiband. Och de flesta av oss lever någonstans mitt emellan."
   Det låter som en brottningsmatch, säger jag.
   "En brottningsmatch." Han skrattar. "Ja, så kan man beskriva livet."
   Och vem vinner? frågar jag.
   "Vem som vinner?"
   Han ler mot mig med sina plirande ögon och sneda tänder.
   "Kärleken vinner. Kärleken vinner alltid." 

                                          Tisdagarna med Morrie  av Mitch Albom (Översättning: Kerstin Hallén)