Fredagkvällens gäster hos Skavland diskuterade vad lycka och försoning betyder för våra liv. Går man till Nationalencyklopedien för att få en ordförklaring kan man läsa att försoning betyder "...återställande av fred och god gemenskap mellan två söndrade parter, i religionen mellan gudomen och människorna.". Kanske är det just enandet, fredsskapandet, att få två parter att sluta strida som vi först och främst tänker på, det som i teorin låter så enkelt men som i verkligheten är så svårt. Jag lämnar de politiska dilemman som världen ständigt brottas med därhän denna sömnlösa natt och uppehåller mig vid de, i ett globalt perspektiv kanske mer triviala konflikterna, de mellanmänskliga och de inommänskliga, eftersom de är lättare att känna igen sig i och uttala sig om när tankarna är dimmiga och långsamma. Kära läsare, om du nu finns, jag gör inga som helst anspråk på att leverera stora sanningar eller ens små visdomsord, nej mina från hjärtat, likt en vårbäcks livliga prolande, hastigt uppkomna tankar är enbart mina funderingar om livets goda sidor och de svårigheter vi alla brottas med.
Skavlands gäster vittnade om friden, den ljuvliga, kanske ovärderliga och helt nödvändiga för oss om vi ska leva ett gott liv, friden man vinner om man löser de själsliga knutar vi bär i vårt inre när vi har något otalt med en annan människa. De hade alla förlorat en förälder och deras historier lärde oss hur svårt det är att leva med vissheten om att man inte fick göra klart, reda ut, komma till samförstånd med den som betyder mycket för en men också hur lycklig, i det närmaste euforisk, man kan bli när man tar mod till sig och talar ut, vågar syna det som smärtar och får chans att säga förlåt men också förlåta den som gjort oss illa.
Jag tänker ofta att handlingar förvisso kan göra fysiskt ont, men ord, ord de kan riva upp djupa sår i själen, trycka ner, förminska en människa och göra henne så osäker på sig själv. Kanske handlar det om att tron på att man duger som man är, att man är kompetent eller tillräckligt vacker för att platsa i ett samhälle som värderar utseende så högt, kullkastas. Kvar lämnas en på utsidan alldeles faktastiskoch stark individ som på insidan känner sig liten och osynlig. Kanske har avsaknaden av ord, uppmuntrande, bekräftande, kärleksfulla, lämnat människan hungrande efter en mammas eller pappas eller en livskamrats trygga famn. För ord fungerar faktiskt som just en trygg famn, en säker trillflykt man alltid borde kunna lita på.
Den här vintern har jag själv haft många timmar att fundera på vad som är viktigt för mig, för hur jag vill leva mitt liv, vilken människa jag vill vara. Jag vet inte hur recpetet på lycka ser ut, för det framstår som om en veckomatsedel är för inkomplett även om recepten skulle bytas ut varje vecka och årets alla dagar skulle få sin egen meny. Lycka, små korta ögonblick då man känner friden genomsyra hela ens varlese, och som sen läggs på varandra i en osynlig hög, hur beskriver och förklarar man dem? Ibland synliggjorda, fågnade på ett foto, men kan de därmed förklaras förevigade? Hm... jag vet inte om lyckan, känslan, kan fastna på ett kolorerat fotopapper ens om det är av bästa kvalité?
Den lycka Skavlands gäster beskrev, försoningens, fridens, den tror jag bara kan förvaras i våra hjärtans djup. Men synliggöras? Jo, det går nog trots avsaknad av pappersdokumentation. Genom våra handlingar, hur vi bemöter våra medmänniskor, menar jag att resultatet av försoning kan gestaltas. Själva kärnan, det meningsfulla, freden och den goda gemenskapen som NE förklarat det för oss, den når vi nog endast om vi slutar dömna, slutar sätta oss själva före alla andra och försöka framhäva oss själva på andras bekostnad. Självklart måste vi tro på vår egen duglighet, men det betyder ju inte att vi utesluter andras därmed.
Vi får heller inte glömma att försonas med oss själva. Att förlåta sig själv för fel man gjort, handlingar som gjort andra illa, det är något av det svåraste som finns tycker jag. Själv har jag mycket lättare att bortse från ont som gjorts mig än ont som jag gjort andra. Jag som försöker leva mitt liv enligt mottot "Make love your goal", enligt principen att kärleken övervinner allt och segrar till slut, jag krossas av tanken på att jag gjort någon annan illa. Oh, om så är fallet och jag inte bett om förlåtelse då gör jag det här och nu: Förlåt mig! Jag hoppas att det inte finns alltför många som mina handlingar drabbat.
Jag har haft en så stark känsla av att jag måste göra färdig innan det är dags för operation. Skavlands progaminnehåll berörde mig, fick mina tankar att vandra. Försoning, den kan nog bara ske inom en människa, men den kräver ändå två parter ibland. Det är svårt att vilja försonas om motparten inte ger dig chansen. Är det inte en form av maktutövning att inte ge din medmänniska möjligheten till försoning om hon söker den? Eller är det bara grym nonchalans om du ignorerar hennes bön? Eller är det kanske din egen rädsla för konfrontation, att tvingas hantera känslor av mindre behaglig karaktär som avhåller dig från att möta hennes blick och sätta ord på allt jobbigt som lagrats i ditt inre, blivit till hårda knutar som ligger fast belagda med knopar som tål många höststormar men som trots det inte är oupplösliga om du bara vill och vågar känna efter?
Till världen sänder jag i natt mina böner om försoning. Låt oss vara vänner, låt oss önska varandra gott och glädjas åt varandras framgångar. Lyssna och ge, förbehållslöst, utan prislapp. Det skänker lycka och frid. Rätt som det är försvinner chansen att rätta till det vi vet att vi borde. Låt oss inte skjuta upp det längre! Make love your goal!
Att älska någon ger dig styrka.
Att vara djupt älskad av någon
ger dig mod.
Okänd tänkare
